Matberoende

 
Ok, jag inser att det här är andra inlägget jag pepprar er med idag, men jag måste ju dela med mig av denna artikel av den coole James Fell (rekommenderar hans hemsida för er som gillar råd om käk och vikt baserat på forskning och inte skrämseltaktik..) som tar upp det här med mat- och sockerberoende. En liten hint: Är du övertygad om att sockerberoende är ett kemiskt beroende så som är fallet med t ex tobak eller tunga droger, så kanske du inte kommer gilla det han säger. Men ge det en chans, och kolla de studier han länkar till.
 
För mig är det däremot extremt befriande att känna att jag har makten, varken sockret eller någon annan substans styr över mig och min kropp. Min problematik handlar om beteenden och det psykiska och det går väldigt väl att lösa. Frihet! 
 
Delar med mig av en liten del av texten här:
 
The answer is: I tell you this because I don’t want you to despair. I want you to have hope that you can change your eating habits and resist the call of the cookie, the cupcake or the cheeseburger. Telling people sugar is more addictive than cocaine makes the situation seem hopeless, but there is hope. Lots of hope.
 
Why do people have such a hard time battling their food compulsions? Because they’re going about it the wrong way. We use blind restriction and willpower, and it doesn’t work. It is a challenge to resist regularly shoveling sugary/fatty/salty treats into our pieholes, and to effectively meet that challenge, as with any other challenge, you need to develop a set of skills.
Renowned obesity researcher Dr. David Katz told me eating healthy is all about skill power, rather than willpower. Willpower is a finite resource that gets worn down, and then you eat crap. Developing skills in regards to food takes time, but it reduces the need to rely on willpower alone. You don’t transform your eating behaviors overnight. You need to figure out eating rules you can live with that have you choosing apples over apple fritters and carrots over carrot cake.
 
 
But it’s still okay to have those fritters and cakes as an indulgence now and then. It’s nothing like sticking a needle in your arm. You are not powerless in this regard, and you don’t need to go through a detox. Eat your treats when you really want them. Keep your sanity. Don’t live in fear of food.

Ingen diagnos för överätning

– Jag tror det här är en grupp som lätt hamnar mellan stolarna och som bollas runt i vården. Det säger Anna Bürger Sjödin, chef för ätstörningsenheten på Region Örebro län.

I vården pratar man inte om överätare. Här säger man i stället hetsätare.

– Överätning är inte en diagnos och hör inte till sjukdomsgruppen ätstörningar. Det är däremot hetsätning, där man bland annat äter en stor mängd mat under en begränsad tid, och äter fast man inte fysiskt är hungrig, förklarar Anna Bürger Sjödin.

Det gör att de som kallar sig överätare, som äter hela tiden och inte vräker i sig snabbt, inte alltid hittar sin plats i sjukvården.

Artikeln hittar du här.

Med andra ord så får vi fajtas själva, alternativt betala ur egen ficka för behandling? Ingen aning. Enda gratis alternativet jag hittat på svenska är Anonyma Överätare.

Tråkigt att vi som kämpar med detta dag ut och dag in inte får plats. Kanske särskilt inte om vi har normal vikt, för som överviktig kan man nog ändå få uppmärksamhet inom vården, råd av dietister osv. Fast då ens ätstörning (ja, jag kallar det för ätstörning för inte tusan är det tecken på sunt förhållande till mat) inte erkänns så kan det väl sluta med att vården vill behandla ens ytliga "besvär" (dvs fetman) men orsaken ligger kvar och fortsätter härja. 

Nåja, en vacker dag kanske tvångsmässigt överätande blir erkänt som ett verkligt problem.. för det kan jag personligen intyga att det är!

Update

Puh! Jag kämpar på med One by One Nutrition. Jeklar, det är mycket jobb. Främst inåt. Man får sig en hel del "aha!"-upplevelser, samtidigt som man måste rannsaka sig själv om känslor och sådant som kan vara jobbigt.
 
Viktmässigt (jo, jag vägde mig idag efter 1 månad) så står jag på exakt samma vikt som för en månad sedan, vilket är skitbra. Eftersom jag haft så många dagar då jag vet att jag ätit för mycket, så vet jag att jag nu har längre perioder av bra ätande som balanserar ut det hela. Ser fram emot fler och fler sådana perioder så jag gör framsteg på den fronten med. Men som sagt, relationen till mat och mitt ätande är viktigast att arbeta med, och det gör jag. De (nästan) dagliga mailen från tränaren ger en perspektiv genom olika uppdrag där man får jobba med sig själv och tänka ut strategier, visualisera ens dag, grubbla kring varför en saboterar för en själv, vilket jag är mäkta duktig på. 
 
Så det går framåt. Sakta men säkert. Jag är definitivt nöjd med hur det har gått, det här är ju en långsam process och det är inte meningen att det ska vara något man stressar igenom utan här är det ett rejält nystan man ska reda ut så man kan bygga på en bra grund för resten av livet sedan. 
 
Förhoppningsvis åker jag tillbaka till Sverige snart också så då tänkte jag köpa deras bok. Bra att ha "i handen" när man behöver lite stöd och motivation.
Upp