Jag kom ut!
Det är ju tamejtusan snudd på mirakulöst. Idag satt jag här vid datorn, blev svimfärdig, aptrött, tappade lite känsel i mun & hals plus att jag fick myrkrypningar i ansiktet.. Då kände jag bara att nä, jag måste byta miljö lite så jag får tänka på annat. Jag misstänker att det är penicillinet som spökar, det kan tydligen ge sådana otrevliga biverkningar.. Jag ringde gubben och sa att jag vill åka till olivodlingen NU och han lydde order, lol.
Väl där fick jag träffa grannarna bredvid för första gången, en svenska med sin tunisiske man. Trevligt folk och kul att få snacka lite med nån som pratar normalt, haha. Fick se hundarna där också, alla verkade må kanoners, 3 hade de gett bort till grannarna och allt var lugnt. Ska se om min ångest blir bättre med. Men det känns bättre i skallen i alla fall.
På vägen dit sa jag till mannen min att hade jag varit i Sverige nu hade det blivit psykakuten för min del.. Han har nog lite svårt att hantera det här. Förstår jag, man måste känna sig jäkligt hjälplös när någon nära drabbas av sånt här. Eller ja, själv har jag ju varit medberoende och det är också en himla hopplös situation.. vad man än gör så kan man inte ändra på något. Nu är inte jag missbrukare men det är trots allt en rätt annorlunda sits tror jag att leva med någon som inte mår bra i knoppen. Han har alltid stöttat och tagit över när jag knappt klarat att ta hand om mig själv, än mindre hemmet och så. Men det är nog svårt att veta vad man ska säga för att trösta. Viktigaste är dock att man som sjuk vet att man har någon att luta sig på, som tar emot en när man faller, hur klyschigt det än må låta. Även om stödet är "tyst" så finns det där i handling.