Ursäkter, ursäkter...
"Jag kan inte gå ner i vikt för jag äter en medicin som orsakar viktuppgång" har jag ibland lust att säga till mig själv. Sedan tar jag en liten reality check och inser att eftersom jag äter för två (ibland tre) människor när det gäller mängd, så är det rätt oväsentligt vilken medicin jag tar och huruvida den kan orsaka viktuppgång eller inte.
Kanske gör den aptiten lite större, men inte tusan får den mig att tröstäta och äta så jag mår illa.
Försöker intala mig alla möjliga saker för att få fortsätta missbruket, men allt är ju bullshit. Jag litar inte på min kropp och har under flera år helt enkelt känt undermedvetet att jag inte är värd respekt. Allra minst min egen. Jag kan skylla på sockerberoende, mina tabletter eller taskig förbränning men jag vet vart problemet ligger, och det ligger hos mig. Inte så mycket vad jag äter, men hur. För tröst, självspäkning, alldeles för snabbt, utan eftertanke.
Så. Idag sitter jag här nu med en kaffe efter att ha varit hos svärmor som fyller år. Jag har ätit paprikasallad, baguette, pasta, tårta, mosters goda ris, och druckit kopiösa mängder cola. Jag har inte ätit med någon som helst medvetenhet eller med hänsyn till vad kroppen säger, som jag brukar så stänger jag ner hjärnkontoret och bara äter på autopilot tills jag känner mig sjuk.
Men, det är okej. Det är inget att må dåligt över, för jag håller på att läka. Vägen tillbaka är inte rak, och det är inte så bra tror jag att förvänta sig att den ska vara det. Jag har i alla fall kommit till den punkten där jag kan se mig i spegeln, se att jag har blivit tjock igen men se med omtanke på mig själv istället för förakt. Bara det är värt guld och tar bort en jäkla massa stress. Nu är det bara framåt som gäller.
Med tillit och ärlighet gentemot mig själv.