"-Du har ju gått upp i vikt!"
Jo men tack. Detta fick jag höra idag efter maten, när jag redan satt där och jäste och kände mig fettig. Jag vet att jag gått upp i vikt. Jag VET. Kan vi snacka om något annat än mina bilringar? Svägerskan har precis fött barn idag men låt oss snacka om min figur och att kommentera med att "-jag fattar inte var hennes kilon kommer ifrån, hon äter ju så lite!"
Bara TYST. Bry dig inte, sålänge personen inte är en närstående som kanske kan tänkas ha hamnat i en ätstörning eller sjukdom. Annars, TYST. Vill jag veta någons åsikt om min kropp så frågar jag. Och guess what, det kommer inte hända. MIN kropp, min business.
Samtidigt blir jag sur på mig själv för att jag blir förbannad. Som om tjock är ett skällsord eller som om det är fult att gå upp i vikt. Jag går upp på grund av stört ätbeteende, det är inget fult. Jobbigt och tragiskt ja, men inte fult. Men det är väl det att det är fortfarande en öm punkt för en kronisk bantare vars hela väsen i princip handlat om viktnedgång och fitness under så lång tid.
Ärren sitter kvar där.