Mänskligheten..
Känner mig rätt anti gentemot människor överlag just nu. Det blir lätt så tror jag när man har fler än en människa i sin omgivning med narcissistiska drag. Alltså hjälp, de bara måste vara universums mitt och allt som sker är andras fel. Om det inte är bra saker då såklart, då är det deras förtjänst, hur jäkla långsökt det än är.
Jag har stött på några sådana här i mina dagar (varav en garanterat är en fullfjädrad psykopat) och ja, man försöker ju ha tålamod. Psykot är inte i mitt liv längre sedan många, många år men som sagt, de andra finns där och suger åt sig av andras energier. Jag som är rätt skör eller vad man ska säga, tar åt mig av allt och tycker det är superjobbigt. Extra jobbigt när det drabbar de som står en närmast. Samtidigt vet man att det inte finns nåt att göra åt saken. "-Sluta klaga och ändra på livet då istället" säger kanske den som tror att alla har ett val. Tycker inte att man ska säga så mycket när man inte vet bakgrunden. Ibland måste man välja mellan 2 jobbiga saker, och då väljer man det minst jobbiga. Jag reserverar ändå rätten att klaga på narcissister. Kanske också på min egen oförmåga att sätta ner foten...