Jag kom ut!

Det är ju tamejtusan snudd på mirakulöst. Idag satt jag här vid datorn, blev svimfärdig, aptrött, tappade lite känsel i mun & hals plus att jag fick myrkrypningar i ansiktet.. Då kände jag bara att nä, jag måste byta miljö lite så jag får tänka på annat. Jag misstänker att det är penicillinet som spökar, det kan tydligen ge sådana otrevliga biverkningar.. Jag ringde gubben och sa att jag vill åka till olivodlingen NU och han lydde order, lol.
 
Väl där fick jag träffa grannarna bredvid för första gången, en svenska med sin tunisiske man. Trevligt folk och kul att få snacka lite med nån som pratar normalt, haha. Fick se hundarna där också, alla verkade må kanoners, 3 hade de gett bort till grannarna och allt var lugnt. Ska se om min ångest blir bättre med. Men det känns bättre i skallen i alla fall. 
 
På vägen dit sa jag till mannen min att hade jag varit i Sverige nu hade det blivit psykakuten för min del.. Han har nog lite svårt att hantera det här. Förstår jag, man måste känna sig jäkligt hjälplös när någon nära drabbas av sånt här. Eller ja, själv har jag ju varit medberoende och det är också en himla hopplös situation.. vad man än gör så kan man inte ändra på något. Nu är inte jag missbrukare men det är trots allt en rätt annorlunda sits tror jag att leva med någon som inte mår bra i knoppen. Han har alltid stöttat och tagit över när jag knappt klarat att ta hand om mig själv, än mindre hemmet och så. Men det är nog svårt att veta vad man ska säga för att trösta. Viktigaste är dock att man som sjuk vet att man har någon att luta sig på, som tar emot en när man faller, hur klyschigt det än må låta. Även om stödet är "tyst" så finns det där i handling. 

Att uppskatta nuet

 
De här dagarnas ångestattacker har inte bara gjort mig helt slut i huvud och kropp, insikten om att man kan dö precis när som helst har också satt sina spår.
Jag är en obotlig drömmare. Sitter alltid och drömmer om vad jag vill studera sen, hur jag vill göra med livet osv. Så till den milda grad att jag glömmer bort att jag har ett liv här och nu. De här attackerna och vad det nu än är jag blivit smittad med, så har jag lärt mig en läxa av det. Man kan inte ta ens morgondagen för givet. Det finns de som varit friska och glada, startat dagen på bästa sätt men mist livet senare samma dag inom en bråkdel av en sekund. Man tänker lätt på döden som något som kommer vid en viss ålder, eller efter en tids sjukdom. Det man glömmer är att det kan komma på ett ögonblick som en blixt ur en klarblå himmel. Olyckor. Vissa sjukdomar som drabbar friska människor och tar deras liv på bara dagar, eller timmar. 
 
Jag vill inte vara universums partypooper här, men fy så sorgligt att bli drabbad av något sådant och känna att man slösat bort sina värdefulla minuter på fantasier om saker som aldrig skulle komma att ske. Så vill jag inte ha det. Oavsett hur kort (eller långt) ens liv här på jorden är, så är det meningsfullt och måste levas fullt ut. Jag tror inte att det handlar så mycket om vad man gör eller åstadkommer (vi måste ju alltid mäta människors värden i materiella saker osv numera) utan hur närvarande man är i det man gör. Att man upplever det man gör till hundra, och gör det med kärlek. Då spelar det ingen roll hur enkelt eller i omvärldens mått mätt "obetydligt" liv man haft. Ingen är obetydlig och alla är satta här på jorden för ett syfte. 
 
Så, bara lite random tankar här från en trött skalle. Min ångest har jag fortfarande, men jag mår väl lite bättre i kroppen i alla fall. Får dock lite bröstsmärtor nu medan jag skriver, men så är det ju inget skojigt ämne, precis. Behövde bara få det ur mig.♥
Upp