Att uppskatta nuet

 
De här dagarnas ångestattacker har inte bara gjort mig helt slut i huvud och kropp, insikten om att man kan dö precis när som helst har också satt sina spår.
Jag är en obotlig drömmare. Sitter alltid och drömmer om vad jag vill studera sen, hur jag vill göra med livet osv. Så till den milda grad att jag glömmer bort att jag har ett liv här och nu. De här attackerna och vad det nu än är jag blivit smittad med, så har jag lärt mig en läxa av det. Man kan inte ta ens morgondagen för givet. Det finns de som varit friska och glada, startat dagen på bästa sätt men mist livet senare samma dag inom en bråkdel av en sekund. Man tänker lätt på döden som något som kommer vid en viss ålder, eller efter en tids sjukdom. Det man glömmer är att det kan komma på ett ögonblick som en blixt ur en klarblå himmel. Olyckor. Vissa sjukdomar som drabbar friska människor och tar deras liv på bara dagar, eller timmar. 
 
Jag vill inte vara universums partypooper här, men fy så sorgligt att bli drabbad av något sådant och känna att man slösat bort sina värdefulla minuter på fantasier om saker som aldrig skulle komma att ske. Så vill jag inte ha det. Oavsett hur kort (eller långt) ens liv här på jorden är, så är det meningsfullt och måste levas fullt ut. Jag tror inte att det handlar så mycket om vad man gör eller åstadkommer (vi måste ju alltid mäta människors värden i materiella saker osv numera) utan hur närvarande man är i det man gör. Att man upplever det man gör till hundra, och gör det med kärlek. Då spelar det ingen roll hur enkelt eller i omvärldens mått mätt "obetydligt" liv man haft. Ingen är obetydlig och alla är satta här på jorden för ett syfte. 
 
Så, bara lite random tankar här från en trött skalle. Min ångest har jag fortfarande, men jag mår väl lite bättre i kroppen i alla fall. Får dock lite bröstsmärtor nu medan jag skriver, men så är det ju inget skojigt ämne, precis. Behövde bara få det ur mig.♥

Så muslimer samtalar inte med Gud?

 
Har inte direkt med hälsa/vikt att göra, men here goes. Jag trillade över ett inlägg på en populär "kristen" blogg (skriver "kristen" just eftersom det inte är speciellt kristligt att ljuga och skapa osämja) som stack mig lite i ögat. Bland (väldigt många) konstiga saker som skrivits där om islam (det är en starkt islamofobisk ideologi som propageras ut, inklusive intolerans mot andra kristna inriktningar) är att muslimers bön bara är ett tvång, ingenting som handlar om att ha samtal/relation med Gud. Istället för att bege mig in i kommentarsfältet för att slåss mot väderkvarnar, så avreagerar jag mig här, genom att skriva lite om ämnet. 
 
Ber man bara 5 gånger om dagen?
 
Den obligatoriska tidebönen är 5 gånger om dagen, ja. På arabiska bes den, men i de olika momenten (som t ex där man ser den lilla pojken i på bilden ovan) så är det bara att ösa ut ur hjärtat vad man än kan vilja säga. Så ja, man måste be dessa 5 böner, men det är alltså inte ihåliga rörelser utan i allra högsta grad ett samtal med Gud. Man kan säga att det är vår gudstjänst. Precis som man som kristen knatar iväg till kyrkan varje söndag på bestämd tid, så har vi våra tider. Det betyder inte att det är innehållslöst eller känslokallt.
 
Sedan har vi ju då det man kallar för du'a på arabiska. Åkallan. En kristen kanske knäpper händerna, eller helt enkelt bara pratar med Gud. Det gör vi med. Bara pratar, ber om styrka, vägledning, vad som. När som helst. Det verkar författaren till det där blogginlägget ha missat. Jag länkar btw inte dit för jag vill inte ge trafik till hatbloggar. 
 
Så jo, vi samtalar med Gud. Precis som kristna. Själv har jag aldrig slutat eller bytt sätt att prata med Gud, förutom att jag ofta säger Allah, men det beror nog mest på mina år i Tunisien. Man hör det hela tiden, så det blir en vana. Annars är det bara våra gudstjänster 5 gånger per dag som är annorlunda.
Men de är också ett samtal, i allra högsta grad.
Upp