Perfektionism

Man ser en hel del exempel på hur perfektionism kan ha ihjäl även de bästa av satsningar. Man ser det när det gäller kost & hälsa, religion, jobb, allt. 
Inom "gå ner i vikt"-sfären är det detta berömda allt eller inget, som kommer och förstör. Man äter en bit pizza och så har man "trillat dit" och "måste börja om". Som om allt är förstört för att man fått i sig lite fett och kolhydrater.
 
Inom religionen (nu har jag visserligen enbart islam att jämföra med) så brukar allt eller inget handla om slöjan. Kan inte låta bli att ha smink och jeans på sig? Bättre då att strunta i slöjan helt och knata ut i urringat och kortkort. Eller när det gäller praktiserandet av religionen. Kan man inte be alla böner perfekt och by the book? Bättre då att strunta i det och slarva med allt istället.
 
Det här tänket för verkligen inget gott med sig alls. Man förstör för sig själv med alla dessa krav man tvingar på sig. Varför inte ta saker ett steg i taget? Tänka att små positiva saker är bättre än ingenting alls? Jag hade önskat att jag tänkt så, både när det gäller saker som viktnedgång och religionen, för det hade underlättat en hel del. Men nu sitter jag här, överviktig och klen i praktiserandet av min tro, för jag gick för hårt åt. 
 
Gör inte det misstaget. Please.

Varför är det så svårt att vara snäll mot sig själv?

 
Så. Fick en komplimang alldeles nyss och hur svarade jag, som på autopilot? "-Snygg? Jag ser ju ut som en elefant."
Personen i fråga är van vid att jag gör ner mig själv och försöker inte ens säga något längre. Fick bara en sån där "nämen vad 17 säger du"-blick, lite kryddat med "ingen kommentar, jag vet ju att det spelar ingen roll vad jag säger".
 
Alltså det sjuka är ju att jag tycker egentligen inte såhär. Jag är på en plats nu där jag inte längre föraktar min kropp. Ja, jag är tjock, men so? Vad har det med elefanter att göra, liksom? Varför måste jag säga något negativt om mig själv för det?
 
Det bara kom ut ur min mun, bara av farten. Utan att jag tänkte efter, som om det var världens mest normala och självklara. Vilket får mig att inse att jag har en hel del jobb kvar. Inte bara på själva självkänslan utan hur jag beter mig mot mig själv. Vanorna. Eller ovanor, kanske man skulle kalla det. Jag vill bli bättre på att ta komplimanger och känna mig bekväm med tanken på att någon kanske faktiskt tycker att jag är fin/duktig/snäll/sjysst kompis/duktig på att måla etc. Men hur bemöter man det då? Haha. En vacker dag är jag väl där... 

Ursäkter, ursäkter...

 
"Jag kan inte gå ner i vikt för jag äter en medicin som orsakar viktuppgång" har jag ibland lust att säga till mig själv. Sedan tar jag en liten reality check och inser att eftersom jag äter för två (ibland tre) människor när det gäller mängd, så är det rätt oväsentligt vilken medicin jag tar och huruvida den kan orsaka viktuppgång eller inte.
Kanske gör den aptiten lite större, men inte tusan får den mig att tröstäta och äta så jag mår illa. 
 
Försöker intala mig alla möjliga saker för att få fortsätta missbruket, men allt är ju bullshit. Jag litar inte på min kropp och har under flera år helt enkelt känt undermedvetet att jag inte är värd respekt. Allra minst min egen. Jag kan skylla på sockerberoende, mina tabletter eller taskig förbränning men jag vet vart problemet ligger, och det ligger hos mig. Inte så mycket vad jag äter, men hur. För tröst, självspäkning, alldeles för snabbt, utan eftertanke. 
 
Så. Idag sitter jag här nu med en kaffe efter att ha varit hos svärmor som fyller år. Jag har ätit paprikasallad, baguette, pasta, tårta, mosters goda ris, och druckit kopiösa mängder cola. Jag har inte ätit med någon som helst medvetenhet eller med hänsyn till vad kroppen säger, som jag brukar så stänger jag ner hjärnkontoret och bara äter på autopilot tills jag känner mig sjuk.
 
Men, det är okej. Det är inget att må dåligt över, för jag håller på att läka. Vägen tillbaka är inte rak, och det är inte så bra tror jag att förvänta sig att den ska vara det. Jag har i alla fall kommit till den punkten där jag kan se mig i spegeln, se att jag har blivit tjock igen men se med omtanke på mig själv istället för förakt. Bara det är värt guld och tar bort en jäkla massa stress. Nu är det bara framåt som gäller.
Med tillit och ärlighet gentemot mig själv.
Upp