"-Du har ju gått upp i vikt!"

Jo men tack. Detta fick jag höra idag efter maten, när jag redan satt där och jäste och kände mig fettig. Jag vet att jag gått upp i vikt. Jag VET. Kan vi snacka om något annat än mina bilringar? Svägerskan har precis fött barn idag men låt oss snacka om min figur och att kommentera med att "-jag fattar inte var hennes kilon kommer ifrån, hon äter ju så lite!"
 
Bara TYST. Bry dig inte, sålänge personen inte är en närstående som kanske kan tänkas ha hamnat i en ätstörning eller sjukdom. Annars, TYST. Vill jag veta någons åsikt om min kropp så frågar jag. Och guess what, det kommer inte hända. MIN kropp, min business.
 
Samtidigt blir jag sur på mig själv för att jag blir förbannad. Som om tjock är ett skällsord eller som om det är fult att gå upp i vikt. Jag går upp på grund av stört ätbeteende, det är inget fult. Jobbigt och tragiskt ja, men inte fult. Men det är väl det att det är fortfarande en öm punkt för en kronisk bantare vars hela väsen i princip handlat om viktnedgång och fitness under så lång tid.
 
Ärren sitter kvar där.

Ursäkter, ursäkter...

 
"Jag kan inte gå ner i vikt för jag äter en medicin som orsakar viktuppgång" har jag ibland lust att säga till mig själv. Sedan tar jag en liten reality check och inser att eftersom jag äter för två (ibland tre) människor när det gäller mängd, så är det rätt oväsentligt vilken medicin jag tar och huruvida den kan orsaka viktuppgång eller inte.
Kanske gör den aptiten lite större, men inte tusan får den mig att tröstäta och äta så jag mår illa. 
 
Försöker intala mig alla möjliga saker för att få fortsätta missbruket, men allt är ju bullshit. Jag litar inte på min kropp och har under flera år helt enkelt känt undermedvetet att jag inte är värd respekt. Allra minst min egen. Jag kan skylla på sockerberoende, mina tabletter eller taskig förbränning men jag vet vart problemet ligger, och det ligger hos mig. Inte så mycket vad jag äter, men hur. För tröst, självspäkning, alldeles för snabbt, utan eftertanke. 
 
Så. Idag sitter jag här nu med en kaffe efter att ha varit hos svärmor som fyller år. Jag har ätit paprikasallad, baguette, pasta, tårta, mosters goda ris, och druckit kopiösa mängder cola. Jag har inte ätit med någon som helst medvetenhet eller med hänsyn till vad kroppen säger, som jag brukar så stänger jag ner hjärnkontoret och bara äter på autopilot tills jag känner mig sjuk.
 
Men, det är okej. Det är inget att må dåligt över, för jag håller på att läka. Vägen tillbaka är inte rak, och det är inte så bra tror jag att förvänta sig att den ska vara det. Jag har i alla fall kommit till den punkten där jag kan se mig i spegeln, se att jag har blivit tjock igen men se med omtanke på mig själv istället för förakt. Bara det är värt guld och tar bort en jäkla massa stress. Nu är det bara framåt som gäller.
Med tillit och ärlighet gentemot mig själv.

Matberoende

 
Ok, jag inser att det här är andra inlägget jag pepprar er med idag, men jag måste ju dela med mig av denna artikel av den coole James Fell (rekommenderar hans hemsida för er som gillar råd om käk och vikt baserat på forskning och inte skrämseltaktik..) som tar upp det här med mat- och sockerberoende. En liten hint: Är du övertygad om att sockerberoende är ett kemiskt beroende så som är fallet med t ex tobak eller tunga droger, så kanske du inte kommer gilla det han säger. Men ge det en chans, och kolla de studier han länkar till.
 
För mig är det däremot extremt befriande att känna att jag har makten, varken sockret eller någon annan substans styr över mig och min kropp. Min problematik handlar om beteenden och det psykiska och det går väldigt väl att lösa. Frihet! 
 
Delar med mig av en liten del av texten här:
 
The answer is: I tell you this because I don’t want you to despair. I want you to have hope that you can change your eating habits and resist the call of the cookie, the cupcake or the cheeseburger. Telling people sugar is more addictive than cocaine makes the situation seem hopeless, but there is hope. Lots of hope.
 
Why do people have such a hard time battling their food compulsions? Because they’re going about it the wrong way. We use blind restriction and willpower, and it doesn’t work. It is a challenge to resist regularly shoveling sugary/fatty/salty treats into our pieholes, and to effectively meet that challenge, as with any other challenge, you need to develop a set of skills.
Renowned obesity researcher Dr. David Katz told me eating healthy is all about skill power, rather than willpower. Willpower is a finite resource that gets worn down, and then you eat crap. Developing skills in regards to food takes time, but it reduces the need to rely on willpower alone. You don’t transform your eating behaviors overnight. You need to figure out eating rules you can live with that have you choosing apples over apple fritters and carrots over carrot cake.
 
 
But it’s still okay to have those fritters and cakes as an indulgence now and then. It’s nothing like sticking a needle in your arm. You are not powerless in this regard, and you don’t need to go through a detox. Eat your treats when you really want them. Keep your sanity. Don’t live in fear of food.
Upp