Varför jag slutat räkna..
En hurtig liten bild för att illustrera hur min syn på "att ta hand om mig själv" sett ut de senaste åren..
Jag säger det rätt ut; jag vill ner i vikt. Mitt problem har dock alltid varit hur. Svältdieter, lågkalorikost, räknaräknaräkna och väga/mäta allt som ska in i mun. Skuld & skam. Panik när jag började närma mig gränsen för dagens kaloribudget. Även om jag var mätt och det var kväll. Panik bara för att. För att jag kände att jag "inte fick". Därav gick det åt h*lvete varje gång.
Så jag ger upp det här nu. Inga siffror. Tänker inte ens väga mig själv. Inte mäta midjemåttet. Jag vet att det kan bli svårt när man känner att det går åt rätt håll och man vill se det svart på vitt. Man kan ju kolla någon gång eller 2 om året på kul, precis som jag gjorde i gymnasiet när jag hade 100% normal relation till mat. Vi hade inte ens en våg hemma. Vägde mig ytterst sällan, när det hände var det hemma hos någon kompis när man hittade en våg inne på toan.. :P Men jag hade liksom ingen direkt uppfattning vad som var naturlig, hälsosam vikt för mig. Jag var ju ok som jag var. Hade visst lite mjuk mage men och? Jag drog storlek M i kläder och på mina 180 cm var det väl normalt. Medium, liksom. Mellan liten och stor. :)
Jag gav med andra ord varken mat eller mått något större värde. Det bara var. Men allt det skulle förstöras några år senare när jag bantade för första gången. Mer om det vid ett senare inlägg, men kort sagt så har det totalt förstört mitt psyke när det gäller kroppsbild och maten.
Då var det dags. Härmed kastar jag ut allt sånt genom fönstret. Kaloriräknings-apparna är redan raderade och jag har dessutom (som en bonus) slutat följa alla käcka bantare och fitnessprofiler på Instagram som med sina bilder på kokt kycklingbröst och broccoli får det här med hälsa att se himla bedrövligt och hopplöst ut.. Hälsa & fitspo är inte samma sak, you guys. Bara säger det, eftersom många verkar blanda ihop 'et.
Dags att gå & slagga nu snart, ungarna övar på sina repliker till pjäsen de håller på med (Hamlet, lätt värre va?) och jag har läst om och tänkt på mat och hälsa så det räcker idag. Har dock ett hum om vad jag ska käka imorrn, riktigt klurigt att "våga" planera rejäla måltider.. Blir till att öva.
För två år sedan hade jag rova alla möjliga bantningsmetoder och inget fungerade. Jag tränade som en gris men gick inte ner hur jag än försökte. Tills jag snubblade över LCHF, då gick jag ner massor, utan träning, utan som helst svalt. Det räddade mitt liv från en sjuk kropp jag hade. Idag är jag inte pinnsmal och det bryr jag mig inte så mycket om heller. Men jag gick ner 25 kg och jag har aldrig känt mig så levande och frisk i hela mitt liv. Jag slutade väga mig för ett år sedan bara för att jag kände mig friskare, det räcker för mig :)
Väldigt bra skrivet och starkt av dig att skriva ut om detta. Hoppas du lyckas att hitta ditt välmående, önskar dig all lycka och kämpa på <3